Toppmöten i demensvården
Tid 10 och 11 februari 2014, kl. 08-00-12.00 samt 13.00-17.00 båda dagarna, 4 halvdagspass
Plats: Eda Folkets Hus, Storgatan 20, Charlottenberg
Toppmöten i demensvården
Tid 10 och 11 februari 2014, kl. 08-00-12.00 samt 13.00-17.00 båda dagarna, 4 halvdagspass
Plats: Eda Folkets Hus, Storgatan 20, Charlottenberg
Så fick jag åter igen möta ungdomarna som håller på att utbilda sig, i detta fall till sjuksköterskor. Det är väldigt inspirerande och det känns så meningsfullt att ägna några timmar åt ett resonemang kring själva mötet med patienten. Att hitta vägar till goda stunder även när vi möter en patient med kognitiv svikt där kommunikationen försvåras av både misstänksamhet och insiktsbrist
Det är fantastiskt uppmuntrande att tänka på hur otroligt många det är över hela vårt avlånga land som intresserar sig för demensvården, som dagligen gör sitt yttersta för att personer med demens ska få den hjälp de behöver på ett sådant sätt att de kan behålla sin värdighet och självkänsla. Personal som omtänksamt och varligt stödjer och hjälper i vardagen så det blir möjligt att på trots av sjukdomen kunna uppleva både välbefinnande och livsglädje. Många eldsjälar var samlade på Skånes Universitetssjukhus i Malmö. Tack för att jag fick träffa er!
Fullbokat redan! 290 sjuksköterskor och undersköterskor inom demensvården kommer dit.. Det ska bli roligt att flyga enda ned till Malmö igen. Min rubrik är Toppmöten Nycklar till ett bemötande och förhållningssätt som hjälper personen med demenssjukdom att behålla sin värdighet, självkänsla och identitet.
Jag har letat mig fram till rätt äldreboende i i Botkyrka kommun och
hittat samlingssalen där jag ska hålla en föreläsning om bemötande
och förhållningssätt. Jag uppehåller mig i en ganska tom korridor
när jag får bevittna följande:
En kvinna kommer småspringande och knackar på närmaste dörr och en dam i övre medelåldern öppnar dörren på glänt och får höra att en gammal man med rullator har ramlat utanför glasdörrarna och behöver hjälp att komma upp!
Svaret hon får:: Nej, det här är administrationen, du måste kontakta vårdcentralen!
Kvinnan vädjar: Ja, men han ligger ju där ute!
Jag vänder mig om och ser mannen som själv försöker komma sig upp på fötter. Dörren till administrationen stängs och kvinnan som larmade ser sig villrådig omkring. Hon blir klart lättad när hon ser att jag är på väg ut till olycksplatsen
tillsammans med en ung man från Indien som råkade komma för att
städa korridoren. Vi två hjälps åt att få den gamle mannen på fötter. Det är
inte så enkelt för jag har en arm i gips och den gamle mannen skjuter
rullatorn en och en halv meter framför sig och håller på att falla
igen. Vi får honom ned på en bänk där han sitter med mig medan
Indiern, som har en medkänsla och ett engagemang som är rörande, går för
att skaffa hjälp.
Innanför den stängda dörren sitter de och administrerar i godan ro.
Bondsonen född 1925 bor på ett äldreboende. Han kommer mot mig och är så
nöjd och glad: ”Tänk att jag har fått vara med farsgubben ett helt
dygn! Vi har haft två hästar igång och vi har fått undan så mycket!”
Vad är sant? En tillfredsställande känsla av att ha gjort nytta, fått
undan en massa arbete och en glädje över en god gemenskap med pappa.
Vad är inte sant? Tidspunkten för händelsen, pappan dog för 40 år sedan och hästen byttes ut mot traktor för 60 år sedan.
Hur kan vi svara utan att kränka, utan att rätta och korrigera men inte
heller ljuga? Hur kan vi hjälpa personen att behålla glädjen och
självkänslan?
Det gäller att övervinna första impulsen att påtala det som är fel och istället
hitta något att bekräfta. Att hitta en generell sanning att dela, som:
”Ja, med två hästar hinner man dubbelt så mycket :-)”
Hulda är väldigt orolig för hunden ,se Huldas dagbok 7 september.
Hon är mest orolig för att hon har glömt att ge hunden mat mm, och rädd att hon inte har tagit ansvaret på ett bra sätt..
Vad är sant? En känsla av tillkortakommande, ett betungande ansvar
för en hund. Hon har haft en hund som hette Rita.
Vad är inte sant? Det är 40 år sedan hon hade hund, så hon har inte
missat att ta vara på hunden.
Hur kan vi minska hennes oro utan att kränka?
Det viktiga är att hon kan komma ur känslan av att ha varit ansvarslös och missat att ta hand om hunden. I detta fall uppmuntrades Hulda att berätta om Rita, hur trofast hon var, hur hon följde Matte överallt och hur väl hon tog hand om henne. Till slut hade
Hulda en känsla av att ha skött sin hund på ett bra sätt och oron
släppte.
Även politiker och anhöriga var närvarande när vårdpersonal samlades i Järfälla kommun för att fördjupa sig i demensvården. Hur kan vi på bästa sätt hjälpa personer med demenssjukdom att behålla sin värdighet, självkänsla och identitet . Det är möjligt att uppleva både välbefinnande och livsglädje, det beror på oss runt om kring hur vi förhåller oss. Jag lämnar Stockholm där blåsipporna lyser i backarna och åker hem till ett vintrigt Luleå, glad över att ha träffat så många eldsjälar som velat höra på det vardagliga som jag berättat om, under två eftermiddagar i Jakobsberg.
Fejd föder folkhat – Fred främjar folkförståelse
Så står det på en staty av en kvinna som bryter ett svärd på torget i Karlstad. Ett minne av den fredliga Unionsupplösningen mellan Norge och Sverige 1905. Fred främjar folkförståelse… det passar inte bara på Unionsupplösningen det passar jättebra som underrubrik till min föreläsning i morgon 16/4, om bemötande och förhållningssätt när vi möter personer som har drabbats av demenssjukdom.
Diskussioner och tillrättavisningar skapar motsättningar och försvårar vården. Fejd föder folkhat. Varlighet värme och respekt är en förutsättning för att skapa ett positivt känslomässigt klimat och kunna hjälpa varje enskilt som drabbats av demens. Fred främjar folkförståelse.
En helt annan sak är att jag skulle gärna se att Norge och Sverige återgick till att bli en Union igen 🙂
Lika roligt varje vår att flyga ned från ett vintrigt Luleå till Stockholm och möta våren på två sätt. Den ena våren är grönska och kaffe på balkongen på KI. Den andra våren är den tvärprofessionella grupp av erfarna yrkesutövare som satt sig på skolbänken och är storligen intresserade att fördjupa sig bland annat i demensvården. Att dela erfarenheter med personer som vill mer, ja det är riktigt uppiggande. Nu är det mer än 10 år sedan jag föreläste på denna kurs första gången.