Huldas dagbok

Profilbild Hulda

Hulda är född 1927. Hennes liv har varit innehållsrikt, hon är en klok, erfaren och vördnadsvärd gammal dam. Lite sprallig också och säger vad hon tycker. Hon har blivit glömsk och har svårt att hitta och känna igen och behöver en hel del hjälp. I Huldas dagbok får vi ta del av vardagshändelser och hennes funderingar på Äldreboendet där hon bor.

Här nedan kan du läsa Huldas inlägg dag för dag:

 

7 september, 2013: Var är hunden

Hunden är borta. Var är Rita, jag har glömt att ge henne mat, är hon ute ännu? Stackars Rita vad har hänt, lever hon alls? Jag borde gå ut och söka henne, här inne är hon inte. Hon brukar komma när jag ropar på henne. Jag ropar , men hon kommer inte och det är mitt fel jag minns inte om hon fått mat heller. Fina mattes lilla Rita hon följde mig var jag än gick, ja hon hittade mina spår även om det var blankis ute.

Hulda 86 år

18 februari, 2013: Ensamhet inuti

Så var det en begravning igen. Dom bara dör den ena efter den andra, snart är det bara jag kvar från förr. Det blir väldigt ensamt inuti liksom. Det hjälper inte att personalen är hjälpsam och gulliga, ja dom känns som vänner på sätt och vis. Men dom har inte varit med förr.

Å jag längtar så efter Oskar, jag vill att han ska vara här med mig, hålla om mig och viska snälla saker i mitt öra. Men är han också död?

Hulda 86år

15 januari, 2013: Sorgebud

Min lillebror har dött. OJ oj det kommer att ta mamma och pappa hårt när dom får höra detta. Det var min första tanke. Men jag fick en påminnelse här att mamma och pappa redan är döda sedan länge, det var nästan en lättnad, för kan det finnas något värre än förlora ett barn?

Hulda 86 år

23 december, 2012: Adventsgudstjänst

Prästen får inte tala om för skolbarnen varför vi firar jul. Jag tycker det är väldigt konstigt att dom inte får höra om Jesusbarnet, men att Tomten  kommer  med sina renar flygande på skyarna och delar ut julklappar till snälla barn det går bra att tuta i ungarna.

Jag tycker det var bättre förr.

Hulda 86 år

15 december, 2012: Julklappsbekymmer

Jag tror jag ska be Lilla Ängeln hjälpa mig att göra några paket, jag kan ge en slant, barnen har ju allt dom behöver. Men det borde vara ett hårt paket. En gång när jag hade bara ett enda paket kvar att köpa, det var till min syster Margit. Jag hade bara 25 öre kvar. När jag gick runt i affären och tittade efter något för det priset såg jag en tant som köpte ett kålhuvud som kostade exakt 25 öre. Jag fick tidernas ide! En så stor , hård och tung sak , perfekt julklapp! Dröm om min förvåning när Margit öppnade paketet på julafton, så räckte hon ut tungan åt mig. Jag tyckte hon var förskräckligt otacksam.

Hulda 86 år

13 december, 2012: Luciamorgon

Käre Dagbok

Jag trodde det var änglar. En lång rad med vitklädda barn med ljus i håret. Ja hela rummet fylldes och de sjöng och sjöng och läste verser för mig. Jag blev nästan rörd, ja jag känner mig fortfarande tagen. Jag tycker om ljus och jag tycker om sång. I skolan fick jag alltid ta upp rätta tonen. Fröken sa att jag var tonsäker och jag drömde om att bli sångerska en gång.

Hulda 86 år

 

3 december, 2012: Spela piano

Ibland är det riktigt roligt att leva. Idag när vi tände första adventsljuset, så hittade lilla Ängeln på att jag skulle spela piano. Jag kände mig ganska tveksam först, jag är ju ganska glömsk nu för tiden. Men hör och häpna, när jag satte mig och började spela, så var det som om fingrarna hittade själv på tangenterna.. Dom andra sjöng med och applåderade och ville inte sluta.

Jag känner mig fortfarande glad invärtes.

23 november, 2012: Packat klart

Jag håller på och packar, det gäller att få med sig allt. Jag ska hem till mamma. Vad hon slet mamma, det var hon som hade hand om mjölkningen. Det var kvinnosysslan på de flesta gårdar. Men det värsta var att dra mjölkspannet till vägen. I bland tog hon sparken, men när det töade så gick medarna genom snön och fastnade i gruset. Det var tungt.

13 november, 2012: Rastlös

Så går en dag än från vår tid och kommer icke mer, och än en natt med Herrens frid till jorden sänkes ner. Suck, ännu en dag. Jag känner mig rastlös, det är tråkigt att inte ha något att göra. Eller rättare sagt att hela tiden bli hindrad. Jag tänkte duka färdigt till gästerna skulle komma men då kom dom och sa till att jag skulle inte duka för det skulle inte komma några gäster. ”Vila, nu Hulda, ta det med ro nu Hulda!

Tror dom det är roligt att bara sitta och glo!

 

7 november, 2012: Presidentval i USA

USA har fått en ny president, eller samma president rättare sagt, Obama. Ja, det är då roligt att följa med lite vad som händer. Allan, min bror Allan som emigrerade till staterna när han var ung, han skrev  brev och berättade hur framstående det landet var. Undrar hur han hade det Allan, vi såg honom aldrig mer. Han var rolig Allan, han tog mig på cykeln när han skulle ut på byn. Fort gick det nedför backarna ”Håll i dig nu Hulda, här kommer ett gupp!” ropade han. Ja det var andra tider, det var roligare.

Visserligen har jag det tryggt och bra här på servicehuset, men särskilt spännande är det inte

 

« Sida 1, 2, 3 »

 

Photo credit: Flickr user pinkiwinkitinki

2 reaktion på “Huldas dagbok

  1. Hej Hulda.

    Dina tankar är så vackra. Så mänskliga och sköra, så bräckliga och samtidigt levnadsstarka. Jag hoppas att du skriver mer, och jag hoppas att det hjälper dig att komma ihåg både nuet och det förflutna.

    Jakob.

  2. När jag läser Huldas dagbok tänker jag på att man skulle jobba mer med levnadsberättelsen som vad den äldre hade för intresse förr. Det kan man både läsa själv i dokumentationen dem som har delgivit personalen detta. framför allt öppna upp tillsamtal med den äldre om man kan kommunicera.Eller ta hjälp av berättelsen i documentations pärmen och kroppsspråket mm Om man har svårt att utrycka sig, man får söka alla möjliga tillväga gångsätt. Att man på avleningen ta en tidsperiod där man fokusera på detta för att komma i gång med projektet. Det är ett angagerande projekt för oss personal. Kanske i slut ändan är det fler som brinner för detta. Man fokusera på personen inte sjukdomen. Så ska det vara tycker jag. MVH Sabina.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *