Huldas dagbok

Profilbild Hulda

Hulda är född 1927. Hennes liv har varit innehållsrikt, hon är en klok, erfaren och vördnadsvärd gammal dam. Lite sprallig också och säger vad hon tycker. Hon har blivit glömsk och har svårt att hitta och känna igen och behöver en hel del hjälp. I Huldas dagbok får vi ta del av vardagshändelser och hennes funderingar på Äldreboendet där hon bor.

Här nedan kan du läsa Huldas inlägg dag för dag:

 

31 oktober, 2012: Var är jag?

I dag vaknade jag med en obehaglig känsla. Jag kände inte igen mig, jag visste inte var jag var. Allt såg så främmande ut. Jag blev rädd helt enkelt och ropade på mamma. Efter ett tag så kom Lilla Ängeln in, hon jobbar här på servicehuset. Hon pratade lugnt och gav mig varm choklad och det klarnade för mig.

Jag har blivit så glömsk, jag till och med glömmer att jag glömmer.

28 oktober, 2012: Ingen tolvåring

Käre Dagbok

Idag fick jag blommor, jättefina blommor i sprakande höstfärger. Men när jag skulle sätta dom i vasen så blev allt fel, det blev så bråttom med allt och alla ville hjälpa till så mycket. ” Nej, du måste ju göra si och du måste ju göra så.” Till slut började dom att prata ännu högre och sakta med tryck på varje ord. ”Nej   du   måste   ju   fylla   vatten   i   vasen   innan   du   sätter  ned   blommorna  !!!” Som om jag inte vet det.

Jag är ju ingen tolvåring.

25 oktober, 2012: Osämja

Det bor en här som jag har svårt att tåla. Hon brukar sitta mitt emot mig när vi äter. Hon säger fula saker, och mig attackerar hon jämt. Det minsta lilla som går snett för mig så pekar hon finger och ropar ut det åt alla. I dag råkade jag nämna något om mamma, då fräste hon:: ”Din mamma har väl för farao varit död i 20 år!”

Trots att vi hade palt som jag älskar,så kunde jag inte äta mer, jag ville bara gå och lägga mig och dra något gammalt över mig.

21 oktober, 2012: Stora Dängan

Käre Dagbok

I dag har Stora Dängan jobbat. Ja jag kallar henne för Dängan för hon slänger och dänger jämt. Det är ett väldigt ståhej kring henne. Hon lyssnar inte på vad man säger, och hon ska alltid ha rätt.

I dag när hon bäddade min säng och skakade kudden, så föll plånboken ut frå örngottet. Då tog hon plånboken och höll upp den framför min näsa och sa med triumf i rösten: ”Där ser du, den var inte stulen!”

Jag kunde knappt vara glad för att plånboken hade kommit till rätta, jag kände mig så skyldig.

20 oktober, 2012: Ärekränkning

Käre Dagbok

Men nu är det väl uppochnervända världen! Plånboken är borta, någon har stulit den. Dom håller varann om ryggen här och idag sa hon: ”Om du beskyller oss en gång till för att ha stulit din plånbok så ska jag anmäla dig till polisen för ärekränkning!” Inte nog med att dom har stulit min plånbok, nu är dom arg på mig också.

Tänk om jag kommer i fängelse!

17 oktober, 2012: Stulen plånbok

Käre Dagbok

Någon har stulit min plånbok, den är spårlöst försvunnen. Jag hade 3500 kronor i den. Dom nekar i sten här, skyller ifrån sig. Skyddar varandra gör dom, och låtsas söka i alla skrymslen och vrår. Dom säger att det är jag själv som har gömt den, men där har dom fel.

Jag tycker det är orättvist, först stjäl dom plånboken, sen skyller dom på meg.

16 oktober, 2012: Snö

Käre Dagbok

Snö, underbar, kall, vit kramsnö, perfekt för att göra snöbollar! Lilla Ängeln ordnade så jag fick komma ut. Bara här utanför , men det räckte gott. Vi gjorde en snölykta. Jag kramade hårda små snöbollar och hon satte ihop dem till en liten igloo.

Jag kan se den utanför mitt fönster. Vi satte ett stearinljus i den, så nu lyser den så grant.

15 oktober, 2012: Ville vila

I dag vägrade jag att stiga upp. Det är så mörkt ute., jag ville vila. Helst skulle jag vilja göra som björnen, gå i ide över vintern.

Men vilket tjat det blev. Till slut var det tre stycken som stod runt sängen och försökte övertala mig. I och för sig hörde jag inte riktigt vad dom sa, men jag förstod att dom ville ha upp mig till vilket pris som helst.

Men jag segrade till slut, och fick en vilodag fast jag bor på servicehuset.

14 oktober, 2012: Var är Oskar

Käre Dagbok

Var är Oskar? Det är så tomt här. Värst är det att gå och lägga sig ensam. Jag längtar så obeskrivligt efter Oskars varma ömma händer, en smekning över mina bröst. Det är så tomt här bredvid mig, kallt och ensamt. Var är Oskar? Undrar om han är död? Jag kan inte riktigt minnas. Ska jag våga fråga?

Nej, jag ber om lite vatten i stället, kanske stannar dom hos mig en liten stund. Men tänk om dom ser att jag har gråtit!

10 oktober, 2012: Banala frågor

Käre Dagbok

Jag undrar varför folk ska ställa så banala frågor jämt. Dom frågar om sånt som dom vet själva och just om såna saker som jag numera har så svårt att minnas. Det är ganska pinsamt och jag försöker gissa så gott det går. I dag hände följande. Jag och min dotter hade tydligen varit ute och köpt en ny blus till mig, ja den hänger här framför mig, blå är den. Plötsligt frågade en som jobbar här om var jag hade varit idag. Jag svarade att -jo nu har jag varit hela dagen allt. Men då sa hon: ” Du har ju varit på affären och köpt en blus!”

Varför sa hon inte det direkt, när hon visste det? Jag fick ju skämmas i onödan

« Sida 1, 2, 3 »

 

Photo credit: Flickr user pinkiwinkitinki

2 reaktion på “Huldas dagbok

  1. Hej Hulda.

    Dina tankar är så vackra. Så mänskliga och sköra, så bräckliga och samtidigt levnadsstarka. Jag hoppas att du skriver mer, och jag hoppas att det hjälper dig att komma ihåg både nuet och det förflutna.

    Jakob.

  2. När jag läser Huldas dagbok tänker jag på att man skulle jobba mer med levnadsberättelsen som vad den äldre hade för intresse förr. Det kan man både läsa själv i dokumentationen dem som har delgivit personalen detta. framför allt öppna upp tillsamtal med den äldre om man kan kommunicera.Eller ta hjälp av berättelsen i documentations pärmen och kroppsspråket mm Om man har svårt att utrycka sig, man får söka alla möjliga tillväga gångsätt. Att man på avleningen ta en tidsperiod där man fokusera på detta för att komma i gång med projektet. Det är ett angagerande projekt för oss personal. Kanske i slut ändan är det fler som brinner för detta. Man fokusera på personen inte sjukdomen. Så ska det vara tycker jag. MVH Sabina.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *